Uppe innan tuppen.
Imorse ringe telefonen halv sju (tur det, för något alarm hade jag inte ställt!). Jag vacklade upp ur sängen men var lika snabb som blixten på att slänga mig ner under täcket igen. Jag trodde nästan att jag vaknat utomhus i typ Sibirien. Låg kvar och väntade på att telefonen skulle ringa igen och sen tillslut kom jag upp. Fixade iordning mig och tittade på klockan. Ohh great, en timme kvar till tåget går. Letar febrilt i kylen efter något gott att äta. Lallar runt lite och funderar på vad fan jag ska hitta på. Sen beslutar jag mig för att ställa mig och steka ägg och svamp. En äggmacka till Malin, en svampmacka till mig. Den stora frågan är... När fan blev jag en människa som ställer sig vid spisen klockan sju på morgonen? Det luktar frukostförändring långa vägar här. Från att inte ha ätit frukost alls till detta. Men jag gillade att ha så mycket tid på morgonen innan tåget går. Det ska jag definitvit fortsätta med.
Igår gick jag hemma och fruktade denna dag. Denna dag som idag visade sig bli en väldigt fin dag. Vädermässigt då alltså. Idag skulle vi bowla. Min första syn jag såg i huvudet var hur jag fastnar i klotet och följde med det längs banan. Det skulle bli en klar strike. Men eftersom jag har fått nya lärare så berättade jag om mitt lilla tumproblem. Mitt tumproblem som egentligen inte existerar. Dom gick på det och föreslog att jag skulle testa att spela med vänsterhanden. Fy sjuttsingen heller, då skulle ju naglarna gå av. Dom såg på mig en stund och sen lät dom mig vara hejarklack. Det gick bra det. Bowlinghallen var proppfull av högljudda killar men det hindra inte mig från att koppla av tillsammans med min kära bok. Sista två minuterna bowla jag lite också. Det gick väldigt bra och jag börja ifrågasätta mig själv varför jag inte varit med från början. Men återigen såg jag mig själv flyga fram över banan och kom därmed ihåg varför jag vägrat.
Igår gick jag hemma och fruktade denna dag. Denna dag som idag visade sig bli en väldigt fin dag. Vädermässigt då alltså. Idag skulle vi bowla. Min första syn jag såg i huvudet var hur jag fastnar i klotet och följde med det längs banan. Det skulle bli en klar strike. Men eftersom jag har fått nya lärare så berättade jag om mitt lilla tumproblem. Mitt tumproblem som egentligen inte existerar. Dom gick på det och föreslog att jag skulle testa att spela med vänsterhanden. Fy sjuttsingen heller, då skulle ju naglarna gå av. Dom såg på mig en stund och sen lät dom mig vara hejarklack. Det gick bra det. Bowlinghallen var proppfull av högljudda killar men det hindra inte mig från att koppla av tillsammans med min kära bok. Sista två minuterna bowla jag lite också. Det gick väldigt bra och jag börja ifrågasätta mig själv varför jag inte varit med från början. Men återigen såg jag mig själv flyga fram över banan och kom därmed ihåg varför jag vägrat.
